Idag lagade jag sydafrikansk oxgryta och det var en intressant upplevelse. Dels tog lång tid och var många olika saker att laga till rätten, och dels var det helt nya smaker för mig. Jag tyckte att grytan var sådär men övriga familjen tyckte mycket om den. Jag tror att det var för många olika smaker på en gång för mig eftersom det var flera olika kryddor i, och det blev helt enkelt för mastigt. Jag mådde till och med lite illa efter att ha ätit den....Men den var färgglad och vacker och det var ändå väldigt kul att prova att laga en så annorlunda rätt! Och idag tog jag mig verkligen tid att laga maten så jag behövde inte stressa det minsta, vilket var väldigt skönt.
Ock även om jag inte älskade grytan var den rolig att göra och jag tyckte att tillbehören var goda. Den lite heta jordnötsröran och mild svalkande yoghurt passade väldigt bra ihop och majsriset var en fyndig uppfinning. Ska också tilläggas att jag inte brukar tycka om kikärtor och undviker att äta de små rackarna, men i den här grytan smakade de faktiskt helt okej. Konsistensen blev inte så mjölig och då funkade det fint att äta dem. Så får nog överväga att lägga ner min bojkott av bönor och kikärtor och faktiskt försöka äta dem.
En annan minst sagt intressant och förvånande upplevelse idag var när jag skulle dela fransyskan till grytan. Jag hade aldrig styckat en större köttbit förut och det var minsann en pers! När jag såg allt blod och kände doften av det och sen skulle skära i köttbiten fick jag fruktansvärt dåligt samvete och lite smått ångest. Där stod jag med blod på händerna och skar i köttet samtidigt som jag helt plötsligt blev alldeles rörd och ledsen när jag tänkte på den stackars kossan som fått offra livet och att det faktiskt var ett dött djur jag skar i. Herregud... visst har jag tänkt på att man kanske skulle bli vegetarian några gånger för djurens och miljöns skull, men så här har jag aldrig reagerat innan. Får väl se vad det blir av detta...
Boken jag hittade receptet i var samma som den jag använde när jag lagade förra rätten från Sydafrika. Mat, vi och vanilj från Sydafrika av Elisabeth Johansson heter den. (Natur och kultur 2008).
Tema Sydfrika är härmed avslutat och nu bär det av till Indien som en fortsättning på matbloggens jorden-runt-resa, spännande spännade!
Ock även om jag inte älskade grytan var den rolig att göra och jag tyckte att tillbehören var goda. Den lite heta jordnötsröran och mild svalkande yoghurt passade väldigt bra ihop och majsriset var en fyndig uppfinning. Ska också tilläggas att jag inte brukar tycka om kikärtor och undviker att äta de små rackarna, men i den här grytan smakade de faktiskt helt okej. Konsistensen blev inte så mjölig och då funkade det fint att äta dem. Så får nog överväga att lägga ner min bojkott av bönor och kikärtor och faktiskt försöka äta dem.
En annan minst sagt intressant och förvånande upplevelse idag var när jag skulle dela fransyskan till grytan. Jag hade aldrig styckat en större köttbit förut och det var minsann en pers! När jag såg allt blod och kände doften av det och sen skulle skära i köttbiten fick jag fruktansvärt dåligt samvete och lite smått ångest. Där stod jag med blod på händerna och skar i köttet samtidigt som jag helt plötsligt blev alldeles rörd och ledsen när jag tänkte på den stackars kossan som fått offra livet och att det faktiskt var ett dött djur jag skar i. Herregud... visst har jag tänkt på att man kanske skulle bli vegetarian några gånger för djurens och miljöns skull, men så här har jag aldrig reagerat innan. Får väl se vad det blir av detta...
Boken jag hittade receptet i var samma som den jag använde när jag lagade förra rätten från Sydafrika. Mat, vi och vanilj från Sydafrika av Elisabeth Johansson heter den. (Natur och kultur 2008).
Tema Sydfrika är härmed avslutat och nu bär det av till Indien som en fortsättning på matbloggens jorden-runt-resa, spännande spännade!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar